Svenska

Är vi i chock?

Klimatet och krisens fem faser

Dkriven: 2019-06-25


Jag tror att vi alla är i chock. Att vi drabbats av en chock som gör oss arga och får oss att förneka fakta. Jag snackar om klimatförändringen, vårt kollektiva svar till problemet och om min förhoppning att vi tar oss ur sorgen och gör något åt problemet.


Kübler-Ross-modellen, eller de fem faserna av sorg, är en modell som identifierar ett antal emotionella steg när en person påverkas av en personlig kris som död eller sjukdom eller andra chockerande händelser. Kanske kan den här modellen också användas för att förstå vad som händer med människor som påverkas av insikten om klimatkrisens allvar, både som individer och som en del av det kollektiva / samhället de lever i.

 

Kübler-Ross-modellen säger att när en person står inför någons död eller andra extrema och chockerande öden (som personen ser det), kommer han eller hon att uppleva en rad emotionella faser:

 

  1. Förnekelse
  2. Ilska
  3. Köpslående
  4. Depression
  5. Acceptans

 

Känner ni igen något av ovanstående från klimatdebatten? Jag gör och låt mig illustrera detta med ett bra men lite gammalt exempel.

 

I februari 2006 skrev Holman W. Jenkins, Jr. följande i Wall Street Journal: (i) vi kommer aldrig att kunna bevisa att den globala uppvärmningen verkligen existerar, (ii) allmänheten kan inte förväntas läsa alla vetenskapliga rapporter och det är således rimligt att ignorera problemet, (iii) de nödvändiga politiska besluten har uteblivit vilket tyder på att forskning är fel. Han avslutade artikeln med att säga (iv) om klimatet verkligen värms upp och om detta är ett problem så kan det lösas senare.

 

Denna artikel är bra för att det visar hur tydligt journalisten gick på "Kübler-Ross väg" mot acceptans. Han börjar med att förneka klimatförändringen helt och hållet. Förnekandet är implicit och bygger på ”komplexiteten” och ”abstraktionen” i de vetenskapliga artiklarna. Kort sagt, det är någon annans fel och vi kan inte klandras för att inte förstå. Dessutom kan det hela inte vara korrekt eftersom politikerna inte reglerar oss borta från problemet. Han är också lite arg och avslutar med att förhandla när han skriver att det förmodligen inte är så farligt och kan lösas vid behov. I denna artikel kan man således tolka det som om han gjorde en promenad på "Kübler-Ross vägen" mot acceptans. Men i hans fall, bara till steg tre.

 

Detta är bara ett exempel på en kollektiv villfarelse som har uppstått när det gäller klimatförändringar. En sannolik orsak till denna villfarelse är att vi tycker att hela klimatfrågan är lite svår och deprimerande, eftersom vi kanske måste förändra vårt sätt att leva och värdera. Att så är fallet framgår tydligt från kommentarsfälten på olika sociala medier angående aktivisten Greta Thunberg. Jag blir faktiskt lite ledsen.

 

Så var är vi nu? Är vi fortfarande i kvar i förnekelse? Nej, de flesta har passerat just den fasen. Är vi arga? Lite, men på vem är oklart (oss själva?). Försöker vi förhandla oss ur problemet? Absolut! Detta var märkbart inte minst när ett par professorer i miljöekonomi försökte argumentera för att man kunde ta flyget med gott samvete, ”flygskam” är bara obildat tyckte de. Men hur länge kommer vi vara kvar i fas 3? Förhoppningsvis inte så länge. Kanske går vi istället in ​​i en kollektiv depression (om vi inte redan är där)? Ett problem med det är att depression och inaktivitet går hand i hand. Förhoppningsvis är denna fas kortvarig och vi kan snabbt landa i en kollektiv acceptans av klimatkrisen och dess effekter. Med lite tur kommer vi vara rationella och hoppa över depression och istället gå direkt till acceptans och vidta åtgärder idag!